Härom kvällen tittade vi på "The impossible", filmen som är baserad på tsunamin i Thailand. Den handlade om en familj som semestrade i Khao Lak och deras personliga historia om katastrofen. Jag grät som ett litet barn kan jag säga. Den var så himla stark, gripande och välgjord. Jag förstår verkligen om de drabbade inte klarar av att se den när inte en annan knappt ens gör det, den måste återskapa många hemska minnen. Och det var ju egentligen inte särskilt längesen, åtminstone inte för dom.

 

Det tog ett tag innan jag somnade efter vi sett den, man fick väldigt mycket tankar i huvudet. Jag började tänka på alla de stackars människor som var där, om de hann tänka ngt innan vågen träffade dom? Tänk alla de människor som förlorade ngn.., eller hela sin familj. Hur går man vidare från det? Man blev troligen överröst med förtvivlan, sorg, tomhet, rädsla, ovisshet... Man upplevde död och elände vart man än tittade, kroppar som låg uppradade. Hur raderar man såna bilder från huvudet? Som sagt, mycket tankar och känslor väckte denna film, precis som det gjorde när man fick reda på det inträffade. Det är ändå otroligt hur starka människor kan vara när de måste, vilka övernaturliga krafter man kan få... o vilka goda själar det finns därute..är imponerad av hur de överlevande klarar av att gå vidare, det vet jag inte hur jag hade lyckats med om jag förlorat hela min familj tex. Varför och tänk om, måste ju eka återkommande i huvudet, kan man nånsin släppa det liksom? Antar att man måste göra ett val, leva eller inte. Nåväl, känns som jag kan fortsätta i oändlighet med dessa tankar. Se filmen om du vill bli berörd o gråta en skvätt.. och ha näsdukar till hands:)