I förgår eftermiddag (7/7) började jag få smärtsamma förvärkar. De kändes men inte mer än så. Framåt natten tilltog det o blev regelbundna, ca 4-5 min mellan. Åkte in och var öppen 4. Men, där tog det stopp. Värkarna avtog och blev glesare. Åkte hem för att sedan komma tillbaka för kontroll. Inget hade hänt, fortfarande 4 cm o lite på tappen kvar. Värkarna som kom gjorde mer ont men de kom alltför sällan så man tyckte vi skulle åka hem, försöka vila o invänta mer regelbundenhet. Kändes för jävligt o jag ville aldrig åka, kändes inte bra ef dom värkar jag ändå fick gjorde så pass ont. Men, vi åkte. Och det skulle vi aldrig gjort. När vi kom hem(ca 16) sa det pang och inom några minuter var värkarna täta och jag kunde inte hantera dom alls. Jag bara skrek och det kändes på riktigt som att barnet skulle komma vilken sekund som helst. Fick värk efter värk o kände att nu dör jag, började kräkas o kunde inte stå upp. Bilresan in till fl igen var den längsta nånsin, bara låg o skrek i bilen. Väl framme (ca 17) väntade mamma med rullstol o upp i ilfart på avdelningen i dramatik. Sen minns jag inte alltför mkt detaljer de första minuterna därinne. Var i sån smärta, vet att jag fick lustgas väldigt omgående iaf och de började speka med mig o lägga mig tillrätta. I efterhand har bm berättat för mig att jag var 9-10 cm öppen när jag kom in med ngn liten kant kvar. De misstänkte sätesbjudning när de undersökte men det visade sig vara ansiktet de känt så bebis skulle komma ut i ansiktsbjudning. Detta var dock inget jag visste om. Tydligen är det ovanligt o försvårar fl lite. Hur som helst! Började krysta ganska så omgående, 17.35 enligt journalen och ut kom damen 18.22. Plötsligt är all smärta o dramatik som bortblåst. Du är här och du mår bra, det är allt som räknas. ❤❤❤